Kom och ta mig, jag är friiii!

*suck*
Har egentligen ingen lust till någonting längre...
Var till sjukgymnasten idag.
Hoppas på klar bättring nu när jag kan styra så mycket själv hemifrån.

Jag känner att mitt liv håller på att glida mig ur händerna.
Det är ju så mycket man inte kan styra, men just nu känner jag det som att om jag styr åt höger svänger allt så mycket åt vänster det bara kan.

Först det här med missfallet.
Det spelar liksom ingen roll hur många gånger man får höra att det är "vanligt".
Det är inte vanligt i min värld.

Jag hoppades innerligt att jag skulle ha något att luta mig på, något som kunde/kan få mig att tänka på något annat än bara tråkigheter.
Jag är ju faktiskt ingen sån som omger mig av tråkiga saker, jag brukar hitta något som lyser upp det gråa i vardagen.
Men nu...
Missförstå mig inte, jag har min finaste Robert och UNDERBARASTE Elias.
Men någonstans behövs det mer än så.
Något som visar vem JAG är, att jag kan!
För det gör jag!

Men jag har inte ens ett jobb...
Från 1/6 är jag arbetslös.
Det har jag inte varit någonsin i mitt liv tidigare.
Trodde jag skulle slippa vara det med.
Jag har så mycket att ge, så stora ambitioner och stark vilja.
Jag har krokat ut på ett tretal ställen.
Hoppas ju självklart på det ena mer än vad jag hoppas på de andra två.
VILL alla tre, men ett har det där lilla extra...
Men jag hör ingenting ifrån någon av dem.
Jag har varit rätt tydlig med vad jag har att erbjuda och jag hoppas och tror att de är intresserade.

De frågade på dagis idag hur Elias sommar ser ut, men det är ju helt omöjligt att säga!
Skulle vara helt underbart att få säga;
Jag har fått jobb, så han blir här hela sommaren!
Kanske inte skulle vara det roligaste för Elias men Robert är ju ledig några veckor.

Jag skulle verkligen behöva ett samtal nu, ett samtal som säger;
GRATTIS MARI! Det är DIG vi vill ha!
Jaa tack, det skulle va underbart!
Det skulle vara exakt vad jag önskar!


*piiiiiiip*