Det är inte bara sår som blöder...

Jag har inte haft varken ork eller motivation till att blogga något på evigheter.
Har väntat på att få lämna lite goda nyheter och kanske få göra denna bloggen till lite av en "graviditets blogg".
Nåja, så blir inte läget.
Vår historia nedan.
Känsliga läsare varnas.

11 februari
Min sista mens första dag.
12 mars
+ på graviditets testet
15 april
10 veckor avklarade och inskrivnings samtalet hos barnmorskan äger rum.
23 april
Besök hos MVC läkare som bekräftar graviditetens längd.
6 maj
Liten blödning på morgonen. Efter kontakt med 1177 samt gyn åker jag på jobbet med rådet att ta det lugnt. Blöder inget mera sen.
9 maj
Börjar blöda igen på kvällen. Får smärtfria sammandragningar under natten.
10 maj (12+4 v)
Får rekomendationen att åka in på akuten. Får efter många timmar träffa en gyn läkare som konstaterar en död graviditet. Inget mer görs.
12 maj (12+6 v)
8.45 Blöder fortfarande. Lämnar prover på lab på sjukhuset. Va tvungen att lämnas SENAST två timmar innan inbokat läkarbesök som var kl 11.30.
Tar med älsklingen och åker upp på Thörners och fikar med Lina medan vi väntar på att klockan skall närma sig läkartid.
9.45 Kraftiga, smärtsamma sammandragningar, typ 100 ggr värre än förlossningsvärkar.
Blöder mer och mer.
Ringer gyn och de tycker jag skall åka dit och lägga mig i deras vilorum.
Bestämmer mig för att vänta ut nästa värk och gå på toa innan avfärd tillbaka mot sjukhuset.
Hinner inte mer än resa mig upp så känner jag hur det bara forsar ur mig.
Springer till toaletten där jag blöder ner hela golvet, hela toaletten, hela mig.
Städar efter bästa förmåga och hoppar in i Linas bil (Lädersäten = lättstädat).
10.15 Lina och Robert springer in på akuten och frågar om råd, (Jag är inte direkt i skick att gå genom stora entren för att sen vänta inne på gyn på att komma in på ett rum, jag BADAR i blod!).
Akuten kliar sig i huvudet och ifrågasätter vad jag ska dit och göra.
Förlossningen kanske?
Lina vill gärna köra MOT trafiken, men efter STORA protester från mig åker hon runt halva stan och parkerar utanför förlossningen. Springer in och kommer strax ut med en rullstol och två personal.
10.45 Landar i ett vilorum. Lite blodvärden och blodtryck tas.
Får snart komma in till världens coolaste läkare, Tanya!
Svärande finska, precis vad vi behövde för attlätta upp stämningen lite!
Journalanteckningarna från söndagens akutbesök sa inget alls så Robert fick rycka in och berätta allt som de sagt.
11.00 Blir ombedd att ta av mig för en undersökning. Resultatet blir en helt nerblodad toalett till. Får en påse att slänga mina kläder i (var verkligen inget att spara!). Allt påväg ut, förhoppningsvis av sig själv. Jag skrattar så tårarna sprutar (Gråter sällan vid smärta, kommer man över den där "aj" tröskeln garvar jag mig förbi det onda istället!).
Stackars R sitter chockad brevid, kan inte annat än tycka att jag är knäpp!?
11.30 Läggs in för observation. Får lite smärtstillande mediciner och en JÄTTE blöja! Lina sprang upp på avdelningen hon jobbar och lånade ett par byxor, tack för det!
Efter droppsättning, provtagningar för eventuella blodtransfusioner (nåldynan Mari har 8 olika ställen med stick på, många där det plockats blod flera gånger!!!) mm beordras vi vila.
11.50 Ringer till Maria och hör om hon kan hämta Elias. Som tur var så jobbade hon inte! Hon åker och hämtar lilleman som blev MYCKET lycklig över att få träffa henne lite!
15.30 Sköterska kommer in och berättar att vi snart ska få bli undersökta.
18.30+ (?) Läkaren från söndagens akutbesök kommer in. Går till ett undersökningsrum.
Kroppen har inte klarat all utstötning själv, finns rester kvar. Skrapning bestäms.
22.20 Hämtas ner till operation.
22.45 Färdig opererad. (Snabba ryck!) Slipper uppvaket på IVA och får åka direkt upp på rummet. Jag, precis uppvaknad från narkosen, fick berätta för personalen hur man tog sig från operation till gyn samt vilket rum jag bodde på.
23.15 Robert pussas god natt och åker hem för att sova.
23.50 Får sömntablett så jag kan sova. Min rumskompis mår jätte dåligt efter sin narkos tidigare på dagen och KRÄKS hela natten! Snarkar som ett halvt militär läger gör hon med!
Kunde somna när klockan närmade sig ett.
13 maj
Äter två tuggor macka med svettig ost och dricker några klunkar kallt te.
Sen kommer älskade Robert, jag byter om och lämnar avd 107 så fort jag bara kan!

Äntligen hemma...
Sov några timmar i soffan medan Elias inte var hemma ännu.
Slängde ihop en bärpaj som blev klar lagom till Maria och Elias kom vid kvart i fem.
Fikade och sen gick jag och la mig igen.
Robert och Elias var ute och cyklade och trampade elljusspår en stund. Sen tittade vi alla på Sjukhuset på tv3 innan Elias bestämde sig för att han var trött...
Nåväl, trots dagens vila så är jag också det!
Har förlorat endel blod under det senaste dygnet.
Lär väl ta några dagar innan man är ikapp sig själv igen.
Fysiskt sett, i alla fall.

Den psykiska delen...
Jaah, den vet jag inte riktigt hur det blir med...
Efter 13 graviditetsveckor hinner man se sitt liv det närmaste året framför sig.
Under tre månader hinner det hända mycket med både kropp och själ.
Först ska man ställa in sig på en graviditet, ett framtida barn, en ny familjemedlem.
Sen ska man, på bara några dagar, tänka om... Nollställa alla drömmar och bilder, och plötsligt börja tro på en annan sanning.
Det är inte så lätt.
Robert, min finaste Robert, har hela tiden suttit vid min sida.
Gråtit med mina tårar och skrattat åt mina skratt.
Hållit min hand och strykit mitt hår.
Alla... Läkare, sköterskor, vänner och bekanta...
Alla säger till han; Lider med dig/er.
Alla säger till mig; hur mår du?
Jaa, hur mår jag?
Jag blöder ur mig dethär, jag har en nål i armen och sjukhus äckel päckel luktande hår.
Mig ser man på att jag mår dåligt. Jag får ju även en chans att visa det.
Jag har ett sår som visar att det faktiskt har hänt, att jag faktiskt inte mår så jävla hundra.
Medan Robert... Han har inga sår... Han har inget blod (synligt, i alla fall...) och inga nålar.
Han sitter där, brevid mig. Mår, om inte lika piss som jag, så kanske till och med sämre.
Men det är det ingen som ser. Ingen frågar om det. Han har MINST lika stor del som jag i detta.
Han har lika mycket hjärta som jag.
Han har haft lika mycket hopp och drömmar om framtiden.
Han hade också ett barn.

Tänk på det gott folk.

Fråga hur det är med mig?
Räkna ut det själva!
Fråga hur det är med Robert?
Visa lite hjärta.

/M